Ovanstående dikt fick jag av min kontaktsjuksköterska när jag var 15 år och inlagd på sjukhus för anorexi. Jag har sparat den under alla år för att jag tycker att den är så fin. Genom åren har jag plockat fram dikten lite då och då, dels för att påminna mig själv om vart jag har varit men även för att påminna mig själv om mitt egna värde. Det är så här jag önskar att alla människor ska känna, att de är unika och vågar vara sig själva, precis som de är.